Happy Happy

Ja det var ju det där med lycka vi pratade om. Att må bra och leva väl. Men att kanske göra det på ett annat sätt än vad många gör idag. Jag tror att vi behöver ta ett steg bort från det individualistiska samhället där mycket handlar om personlig framgång och utveckling för att istället ta ett steg närmare en samhällig gemenskap med mer sympati och medkänsla för sina medmänniskor, meddjur och natur.

Hållbar lycka är ett ord vi har använt tidigare och det är nog begreppet som bäst beskriver det vi vill förmedla med den här bloggen. Vi lever på en planet med ändliga resurser och där de resurser som finns fördelas på ett orättvist sätt. Konsumtionen av så kallade lyxprodukter ökar konstant i västvärlden samtidigt som miljoner människor inte ens får möjligheten att tillgodose sina grundläggande behov. Vi människor tycks även tro att vi står över både djur och natur. Allt detta känns så otroligt idiotiskt. Verkligen riktigt, riktigt idiotiskt.

Den här onödiga överkonsumtionen ger oss inte mer välmående. Snarare så skapar den en stress, en känsla av att alltid vilja ha mer och att aldrig känna sig nöjd med det man faktiskt har. Och det är en känsla vi har, om grejer vi inte ens behöver! Det blir bisarrt i förhållande till att det samtidigt är så många som skulle få det så mycket bättre om de bara fick lite mer.

Att ha en sådan värld känns verkligen som en dubbel förlust.

Det vi har velat förmedla med den här bloggen är att den bestående lyckan oftast kommer av gemenskap, att ge och få kärlek, att göra gott mot andra och att varje människa får känna att de har en meningsfull uppgift i livet. Inget av detta kräver att vi misshandlar jorden på det sätt som vi gör idag. Istället tror jag att vi alla skulle må så mycket bättre om vi skulle respektera allt liv som Tellus ger oss. Att leva i harmoni med naturen istället för att se oss som skilda från den. Att se till att alla människor får en chans att tillgodose sina grundläggande behov så att de också kan få leva. Och att låta den biologiska mångfalden återhämta sig och få chans att blomma igen.

En verklighet som denna skulle kännas som vinst rakt igenom!

Detta inlägg kommer tyvärr att bli vårt sista här på HappyHappy. Bloggen har varit en del av ett skolprojekt och tiden har runnit förbi allt för fort. Vi som har suttit bakom tangenterna har haft några fantastiskt roliga och lärorika veckor tillsammans i processen, det har varit en hel del leenden och en massa skratt kan erkännas. Och vi är ytterst glada över att ha haft er på besök kära läsare!

Men innan vi säger tack och hej från oss så skulle vi bara vilja avsluta med att säga att det är ju faktiskt inte så rackarns komplicerat det här med lycka, det är ju egentligen ganska lätt. Mer glädje, mer kärlek och mer lycka. Till naturen, till djuren och till människorna. Så låt oss tillsammans skapa en vackrare värld för alla. Tack på förhand.

Stay happy!

Pålshammar menar vidare att man kan bestämma sig för att bli lycklig. Det är fåtal personer som är bra på det, men man kan träna upp en speciell ”förmåga” i hjärnan som i sin tur förenklar att se positivt på saker man egentligen inte tycker om. Det är svårt att förklara hur en sådan förmåga skulle kunna läras in, men det handlar i det stora hela om att lära sig att ständigt hitta små glädjemoment i sin vardag. Att försöka vända negativa tankesätt till positiva genom att hitta någon nytta, eller något välbehag i det där tråkiga som man ändå måste göra. En sådan förmåga kan dessutom hjälpa en att hantera stressfulla situationer som annars skulle upplevas som obehagliga.

Minns ni i början av denna blogg skrev vi alla om vad lycka var för oss själva. Vi alla pratade om nära och kära. Men om jag gillar andra saker med. Exemplevis så är jag tokigt förtjust i vinter. Ge mig frost, snö, is, storm, metervis med snö. Snö snö snö! Att åka skidor kan vara bland det bästa som finns. Helst galet fort också. Då är jag lycklig.

Idag finns det en hel uppsjö med olika miljömärkningar såsom KRAV och Svanen på både kläder, smycken, mat, leksaker, och inredning och ”trenden” kring att handla ”miljösmart” verkar bara öka. I ett senare inlägg kommer du kunna läsa om några olika märkningar och dess innebörd. Innan vi slänger ut den informationen till er vill jag poängtera att det inte räcker med att handla massvis med miljövänliga saker. Jag hör till den gruppen människor som tror att ett hållbart samhälle kräver mer än ett varumärke som talat för att vår konsumtion är bra för miljön. "Ett par extra jeans till garderoben kan aldirg vara bra för miljön", det är lite så jag tänker. Det största problemet ligger nämligen i mängden vi konsumerar. Självklart är det bra om du handlar miljövänliga alternativ men jag har känslan av att många idag tycker att de gör miljön en tjänst när de handlar något som har en miljömärknings-lapp på sig och vi tänker därför inte på de faktiska konsekvenserna kring vår konsumtion. En vara tär fortfarande på miljön när den har en miljömärkning, skillnaden är den att avtrycken blir lite mindre men de finns fortfarande där och min poäng här är alltså att vi inte kan rädda världen genom att handla ”miljösmarta” produkter. Det krävs mer än så. Och det kräver framförallt mänskligt engagemang.

Ekonomisk tillväxt är idag samhällets ideal och kort sagt innebär det att dagens politik går ut på att vi människor ska få det bättre ekonomisk ställt. Vi har i tidigare inlägg skrivit om välfärd och välstånd, om skillnaden mellan dessa och att vi idag tycks mäta lycka i ekonomiska termer. Det här ekorrhjulet har vart i snurr i många år och jag tror att det är därför som vi har så svårt att se hur det här systemet faktiskt påverkar världen. Och det är också därför som det är så svårt att ändra det. I det senaste inlägget kunde ni läsa om rättvisa och orättvisa, om hur vår konsumtion påverkar människor över hela världen och mitt budskap är på ett vis en fortsättning i samma spår. Min poäng är helt enkelt att även om det finns massor av märkningar som visar att varan ska vara miljövänlig och rättvis så är fortfarande grundtanken att vi ska köpa dessa varor och genom att göra det gynnar vi företagens vinst och så även tanken kring ekonomisk tillväxt.

Det skulle krävas en hel uppsats för att reda ut den här omöjliga verklighet och att komma fram till en verklig lösning på problemet kräver tid och utrymme. Jag vill dock att ni ska veta och förstår att vi som konsumenter har en otroligt stor makt att påverka. Små skillnader för oss kan göra stor skillnad i systemet. Vi behöver bara samarbeta, sprida kunskap och reflektera kring vårt beteende. Nästa gång du köper en eco-märkt tröja på H&M som är ”made in China” kan du väl fundera lite kring vem som har sytt den, hur mycket han eller hon fick för att göra tröjan till din samling och fundera gärna över hur miljösmart det är att köpa en ekologisk tröja från andra sina världen. Hur många vändor kring jorden har inte tyget, paljetterna och knapparna på tröjan åkt innan de hamnar i din garderob.

”Fy fan, vad orättvis!”

Alla kan nog tänka tillbaka på ett tillfälle då man känt sig orättvist behandlad av livet. Att allt man hoppats på går fel.

Jag tror faktiskt att man behandlar känslan av orättvisa lite på samma sätt som känslan av olycka. I alla fall gör jag det. Känslan av att inte vara lycklig blir som mest påtaglig när man inte har det man är van vid att ha. När det blir otryggt, eller inte som man hoppats. Och detsamma med orättvisor. För jag reflekterar aldrig över hur otroligt rättvist behandlad jag är, förutom i de stunder då denna rättvisa tillvaro rycks ifrån mig.

Jag har än så länge klarat mig under livets gång utan några större motgångar. Detta gör det mycket enklare att stå passiv kvar i mina varma vinterskor, bli hämtad i snöstormen av en bil med sätesvärmare samtidigt som jag vet att jag kan laga min favoriträtt när jag kommer hem. Och bättre mår jag när jag vet att mina grönsaker är närproducerade, för då får min själ lite ro. Jag gör ju faktiskt det jag kan för att göra vår planet till en lite bättre plats. Jag gör något för de främlingar som far illa, eller den natur som förstörs någonstans långt, långt borta.

Men sanningen som är läskig att höra är ju den att -  så länge jag fortsätter att leva så oförskämt bra som jag gör (oförskämt är just vad det är, när vi vet hur ont det gör för så många andra i denna värld) så kommer inte min enda närodlade gurka eller mitt ekologiska kaffe som har skickats hit från Brasilien göra någon stor skillnad.

I mina ögon är rättvisa synonymt med lycka i många fall. Och om delar av vår befolkning och planet blir orättvist behandlade, så är det grund till att vår värld blir allt olyckligare. Och det är viktigt att vi börjar se, och bekämpa detta.

Något som idag gör mig väldigt ledsen är att se när stora företag från industriländer utnyttjar länder som vill utvecklas till det bättre. Många u-länder samarbetar på det sätt de kan, och i många fall är det mest attraktiva deras billiga arbetskraft. Även om de blir indragna i ett samarbete som kanske kan leda till fler, så måste de förbli attraktiva (genom att t.ex. hålla sina priser nere) för de stora företagen. Annars kan de välja ett annat land att samarbeta med. Om inte företagen handlar etiskt så kan detta bli en ond cirkel, och inte ett dugg rättvist.

Men det vi inte får glömma är, t.ex. när det kommer till företag, att de behöver konsumenter för att gå runt. Och vad är vi om inte konsumenter? Så hur vi handlar och varför kan har en stor inverkan på hur andras livsförhållanden ser ut. Vi skapar den värld vi lever i och kan därför också hjälpa till att göra den lite rättvisare – och lite lyckligare. Om än med små medel!

För ett par dagar sedan skrev jag om beroenden. Om socker och prylar. Om hur socker är min svaga punkt och om hur lätt det kan vara att falla när man väl tagit det första steget på osäker mark. Om hur de snabba lyckokickarna gång på gång vinner över mitt sunda förnuft. Kastar vi all naturvetenskap med synapser och belöningshormon åt sidan finns det ett annat fenomen jag vill ta upp i relation till beroenden. Det benämns shifting baselines och handlar om att vår uppfattning om vad som är "normalt" förändras i takt med att vår omgivning gör det. Vi blir oförmögna att uppmärksamma förändringar. Man kan gång på gång ställa sig frågan: "Var det där verkligen nödvändigt?" Ytterligare ett steg tillbaka och man fattar inte riktigt hur det hände. Hur man tillät att behandla sina begär som om de vore behov.

I boken Design för hållbar utveckling skriver författaren Ann Thorpe om hur behov tillfredsställs på olika sätt i olika tider och i olika kulturer. Försörjning, skydd, känslor, förståelse, delaktighet, fritid, skapande, identitet och frihet presenteras som nio kategorier av mänskligt behov och hon skriver att "mänskligt välbefinnande uppstår när dessa underliggande behov är framgångsrikt och konstruktivt tillgodosedda".

Hur blir behoven då tillgodosedda? Hur går människor tillväga, genom att vara, ha, göra och interagera för att uppnå välbefinnande? Är välbefinnande förresten detsamma som lycka?

Vidare hänvisar Thorpe till studier om vart människor vänder sig för att finna lyckan, vilka visar att lyckan ofta finns när människor söker inom sig själva. Pengar och materiellt välstånd visar sig sällan bidra till välbefinnandet när de för överlevnaden mest grundläggande behoven är uppfyllda. Lite mat och ett hem. Minns ni Tim Jackson och graferna?

Jag vill gärna säga att hållbara handlingar skapar hållbar lycka. För många kakor är inte hållbart för den fysiska hälsan och inte tusan gör de en lycklig. För många prylar är inte hållbart för jordens resurser och jag tvivlar på att lyckan de ger är vidare hållbar.

Men, som Thorpe skriver, behov tillfredsställs på olika sätt i olika kulturer och i olika tider. Innebär det att vi kan försvara ett överdrivet konsumerande i dagens Sverige för att det är en del av vår kultur och därför något som gör oss lyckliga? Har fenomenet shifting baselines något att göra med din uppfattning av lycka?

Vad tror du?

Hennes namn är Hellquist, Hanna Hellquist.

Fina, underbara och alldeles förträffliga Hanna. Den där kvinnan som säger vad hon tycker och gör det på ett sådant ärligt och härligt sätt att det är svårt att inte falla pladask för hennes fina själ. Tog jag i lite för mycket nu? Nej. Hon är fantastique. Punkt och slut.

När vi i uppstarten av bloggen pratade om dess innehåll diskuterades det ivrigt om olika intressanta människor vi tyckte det skulle vara trevligt att prata med utifrån perspektivet lycka. Hannas namn nämndes tidigt i och med hennes, relativt nyligen, tv-sända program Jakten på lyckan hade visats. Perfekt tänkte vi. Henne vill vi ha!

Jakten på lyckan är ett program som sändes på SVT under våren 2011. I det följer vi Hanna i hennes försök att ta reda på vad som gör oss lyckliga och om det är något vi kan lära oss att bli. I sin jakt på kunskap reser hon runt i Sverige för att prata med olika människor om deras syn på och tankar kring vad som gör dem lyckliga.  Och för de som inte känner till Ms. Hellquist sedan tidigare, är Jakten på lyckan inte det enda Hanna har gjort i den mediala sfären. Hon har ett jobb på P3 där lyssnare varje vardagsmorgon kan höra hennes röst, tillsammans med Martina Thun och Kodjo Akolor, i det populära Morgonpasset. Hanna är även krönikör för tidningen Dagens Nyheter.

Så, med den gedigna bakgrunden, att ha fått möjligheten att undersöka lycka på så nära håll, vem hade kunnat vara en bättre person att prata med? Inte många tyckte vi och startade en mailkonversation med Hanna som utmynnande i följande frågor och svar:

Lycka är ju ett otroligt stort begrepp så därför undrar vi om du, Hanna, kan nämna tre ord med vilka du förknippar  lycka.

Djur, kärlek och trygghet.

Hur kom det sig att du valde att göra tv-programmet Jakten på lyckan?

Jag ansåg att det skulle vara roligt att granska lyckoindustrin, och spännande att prova på teve. Jag har ju jobbat med radio så länge så jag ville testa ett annat medium.

Skulle du vilja vara lycklig jämt och ständigt? Varför, varför inte?

Spontant säger jag JA. Vem vill inte vara lycklig JÄMT? Men frågan är om det går, om man kan känna lycka utan att känna sorg eller olycka, eller för all del likgiltighet. Det tror jag inte. Så svaret får väl bli nej, för det är den enda förutsättning att kunna känna lycka ibland.

Kloka ord från en klok kvinna!

Ps. Hanna, vi älskar dig! Ds.

För inte så länge sen ställde jag mig själv frågan ”Hur uppfattar jag den värld och det samhälle vi lever i idag?”. De första tankarna jag fick var att den är korrupt, opålitlig och svår föränderlig. Att dem flesta människor är själviska och enbart handlar för sin egen eller sina närmstas vinning, och att det är svårt att få igenom en förändring. Det här är en ganska dyster uppfattning, det kan säker ha något att göra med att den dagen inte gick så bra som jag velat. Hur som helst kom jag ganska snabbt i underfund med att det inte alls är min egentliga uppfattning. Visst kan man känna en slags hopplöshet över världen och samhället ibland, speciellt med tanke på det som skildras genom inslag och reportage i media. Men trots denna tidiga dysterhet fylldes min senare tankegång av ljus, när jag kom att tänka på det goda som finns i människor. Då pratar jag inte om något luddigt och abstract utan det konkreta och synliga. Jag pratar om tonårskillen på den proppfulla morgon bussen som ger sin sittplats till den åldriga damen eller busschauffören som med ett stort och glatt leende hälsar dig välkommen på bussen. Jag pratar om personer som hjälper varandra på olika sätt; som att hitta i en butik eller i en ny stad, när man har punktering på bilen eller problem med motorn eller att bära resebagaget på och av bussen. Det jag pratar om helt enkelt är människor som för varandra är fullkomliga främlingar men ändå gör goda gärningar utan att förvänta sig någonting tillbaka.

Jag tror att det är dessa människor som gör världen lite mindre hopplös. Det behöver inte vara något stort, utan en simpel akt som att ge bort sin sittplats på bussen till någon som ser ut att ha en sämre dag än dig kan förgylla den personens dag, eller vecka för den delen.

Vill ni ha förslag på vad man kan göra? Kolla in de här sidorna:

http://www.randomactsofkindness.org

http://www.helpothers.org/?gclid=CM7_rK-xu6wCFYO_zAodkx5kow

Träna dig lycklig, ät dig glad och skratta dig frisk. Veckotidningarna fullständigt överöser oss med knep som ska göra oss lyckliga. På nätet kryllar det av livsstilsbloggar som visar upp ”det perfekta livet” där tjejerna beskriver hur mysig shoppingrundan med bästa kompisen var eller hur romantiskt underbar weekendresan med pojkvännen var. Serier på tv visar upp samma bild av lyckliga, framgångsrika, vältränade, snygga och roliga människor som lever ett liv fullt med perfektion, lyx och spänning. Media fullständigt överöser oss med bilder som visar upp dagens ideal, ett ideal som inte bara handlar om yta och utseende utan som minst lika mycket handlar om framgång och välbefinnande. Jag skulle vilja påstå att det nästan har blivit en trend att vara lycklig. Vår uppskruvade bild på vad lycka egentligen är tenderar därför att göra oss olyckliga.

I vår stressade värld är det nog många som glömmer bort att lycka till stor del handlar om att kunna känna lugn och välbehag även när man inte gör något. Och jag är inget undantag, verkligen inte. Jag var tidigare fast i det där träsket. Jag jobbade heltid på veckorna och på kvällarna ville jag helst hinna med att både träna och hänga med en kompis. Helgerna skulle vara maxade med idolmys på fredagen, en shoppingtur på lördagen, fest på kvällen och sen på söndagen då skulle jag äntligen ta det lite lugnt. Det var inget konstigt i det. Det var ju så mitt liv skulle se ut. Jag är ju ung så varför skulle jag inte orka?

Jag tror inte att jag är ensam om att ha levt på det sättet och det är också därför jag skriver det här. Jag tror nämligen att det är viktigt att ta en paus ibland, dra ner hastigheten och fokusera på sitt inre välmående. Att vara lycklig förknippas idag med att lyckas. Ju mer man lyckas klämma in på veckans sju dagar desto lyckligare framstås du vara. Ett restaurangbesök tenderar till exempel att värderas högre än en middag hemma. En shoppingrunda verkar roligare än en heldag i trädgården. Att tillbringa sin semester på annan ort ses som en själklarhet och att avstå från en fest bara för att man känner för det accepteras sällan. Listan på dessa saker kan göras lång och jag förundras över hur blinda vi är. Jag menar till och med yoga och avslappningsaktiviteter har blivit något som folk försöker få in i kalendern. Nu förväntas du alltså inte bara vara lycklig utan du ska också göra allt för att inte vara stressad. Hur absurt är inte det? Dra ner tempot lite och du behöver inte klämma in en timmes yoga i en redan fullspäckad vecka. Det är okej att ta det lugnt hemma. Och då menar jag inte bara på söndagen. Chilla lite och du får mer tid för dig själv, din familj och dina vänner. Fokusera på det som får dig att dig att må bra och våga säg ifrån. Att stressa fram lyckan känns bara dumt.

Vi cyklade tvärs genom Uppsala för att fråga vad Svenska kyrkan numera gör i Gränby Centrum. Hur det är att prata andliga frågor mitt i ett konsumtionsmecka.

”Här finns det mer plats för shopping, hälsa och gemenskap!” Gränby Centrum hälsar oss varmt välkomna.

När vi tar den sista rulltrappan upp och möts av kyrkans ljusa lokaler med stora fönster får vi känslan av att vi är på väg upp i himlen. Kyrkans lokaler består av fyra rum. Vi går en vända för att se oss omkring. Stillhetens rum är ljust och rymligt. Vi passar på att slå oss ner i de stora röda fåtöljerna med inbyggda högtalare. De står vända ut mot ljuset vid de stora panoramafönstrena och vi konstaterar, att där skulle vi kunnat sitta hela eftermiddagen, omgivna av orgelmusiken och med blicken ut mot naturen. Och försöka tänka bort den enorma parkeringen som möter blicken innan den når bort till träden på andra sidan vägen.

Foto: Gränby Centrum

Känslan av att vara mitt i kommersen infinner sig dock inte. Kyrkans lokaler är belägna på centrets tredje våning, den nybyggda våningen för kropp och själ som kyrkan delar med bland annat ett spa och ett gym. Det är inte många som hittar upp dit, berättar Eva, som hoppas på fler besökare när ombyggnationerna är klara.

För hon anser att kyrkan behövs här, för att verka som en motvikt till shoppinghysterin på de andra våningarna och erbjuda själavård för den som mist balansen i livet. Har man tappat balansen är det lätt hänt att man vänder sig till den snabba tillfredsställelsen och söker den ihåliga lyckan i shoppingen. Eva talar mycket om just balans och att alla behöver någonting att leva för. Ett starkt fäste i livet.  Så länge man har sina basbehov tillfredsställda är lyckan något man skapar själv och ingenting som går att köpa. På samma sätt menar hon att pengar inte gör oss lyckligare, för träfracken som vi till sist sätter på oss har inga fickor.

Eva Noréus Foto: Svenska kyrkan

På väg till Gränby Centrum var vi fortfarande skeptiska till idén med en kyrka mitt bland alla butiker; varför ska kyrkan locka till konsumtion? Men efter besöket förstod vi att det behövs olika motvikter för att hjälpa människor att finna balansen i livet.

Värmen vi fått från samtalet med Eva följer med oss när vi tar rulltrappan ned från himlen. Bland de sju miljoner besök Gränby centrum får varje år känner vi oss utvalda när skylten vid utgången säger "Vi saknar dig redan!"

"Lite mat och ett hem, ett glas vin och en vän". Må vara att det är töntigt att citera Winnerbäck men den här meningen fyller mig med ett lugn och en trygghet.

Det är inget moraliserande över våra grundläggande behov han vill förmedla, Lasse. Inte jag heller. Men jag skulle vilja reflektera kring vad ett behov är och när även det vi uppfattat som ett överflödigt begär blir ett behov.

"…ett glas vin och en vän". Trots lyckan jag kan känna av den där första avlägsna dimman efter ett halvt glas vin är det ingenting jag behöver. Inte för min överlevnads skull och kanske inte för mitt välbefinnandes skull. Men för att det är trevligt, smakar gott och sätter den där lilla guldkanten på tillvaron.

Sen är jag ju svag för sötsaker. När jag var yngre var det lite förbjudet, absolut ingenting som hörde vardagen till och jag kunde gå och längta en hel vecka efter en viss dag då jag bestämt mig för att köpa lördagsgodis eller baka en kaka. Nu för tiden är jag ganska liberal på den fronten och kan ge mig själv lördagsgodis sju dagar i veckan om jag vill. Det har omärkligt smugit sig in i min vardag och gett min hjärnas belöningscentrum uppfattningen att socker är något jag behöver för att överleva.

Dumma socker.

Det ger en snabb kick av lycka och darriga händer men sänker humöret lika snabbt efteråt. Då är man där nere igen. Eller så tar man en kaka till och håller sig där uppe.

Ungefär som när man känner sig lite nere och tar en runda på stan, går in på Monki-rean och lägger ytterligare ett linne till samlingen som redan har ont om plats i garderoben. Det ser ju så rätt ut när det sitter på. Men efter nån timme har man glömt vad som var så speciellt med det.

Jag undrar vad som hände. När blev jag sockerberoende och när blev vårt samhälle prylberoende? Jag har inte träffat någon som anser sig bli lycklig av fler och fler prylar, förutom just de där speciella sakerna man gått runt och tänkt på och kan glädjas åt länge. Precis som den där kakan man lägger ner kärlek i och långsamt njuter en bit av.

En, sa jag.

För just där, på en härligt lagomt måttlig nivå tror jag att lyckan är närvarande. Utöver vad mitt sunda förnuft säger finns det även omfattande undersökningar som säger ungefär samma sak. Några exempel finns att hitta i ekonomen Tim Jacksons Välfärd utan tillväxt; han presenterar bland annat en graf som visar förhållandet mellan människors inkomst och grad av livstillfredsställelse. Grafen visar att människors grad av lycka tycks öka med inkomsten upp till en viss nivå. Siffrorna är inte det väsentliga här, utan det faktum att kurvan efter en viss inkomstnivå planar ut, där människor tjänar mer och mer pengar utan att må bättre.

Vad har då dessa begär för betydelse för lyckan? Vad är lycka förutom lite mat och ett hem?

Skriv och berätta vad du tänker. Och hoppas du har en fin söndag.

Jag tycker att samhällets syn idag på vad som faktiskt är lycka är väldigt skev. Varför är det så mycket fokus på prylar och materiella ting? Varför anses någon som har mindre pengar, trots att de har tak över huvudet, mat och kärlek, ha det sämre ställt. Jag förstår det inte, och önskar att det inte vore så. Men i samhället idag är de tankar och visioner om vad som är välfärd och ”att ha det bra” så pass djupt rotade och känns svåra att ändra på. Men man undrar ju om de skulle vara möjliga att förändra?

Boken Välfärd utan tillväxt, som är skriven av britten Tim Jackson (professor, dramatiker, samt sitter i den brittiska regeringens hållbarhetskommision), talar om hur våra pengar och prylar, alltså tillväxt, påverkar vår lycka och välfärd.

Det tycker jag absolut att de gör! Kläder och saker får oss att känna att vi skapar vår egen identitet. Kanske låter oss känna tillhörighet och bekräftelse i olika grupper och situationer. Dessa saker får i sin tur oss att känna oss lyckliga, för gemenskap och uppskattning vill nog alla ha!

Men hur hållbart är detta i längden? Faktum är att vi aldrig kommer att sluta sträva efter lycka, men lever på en planet vars resurser kommer att ta slut. Helt säkert! Vad ska då ge oss lycka? Vi måste helt enkelt hjälpas åt att ändra bilden av vad som faktiskt är viktigt.

I och med globaliseringen håller våra länder på att växa samman. Vi handlar och reser mellan varandra. Både på gott och ont, då jag tycker att det är fint om det kan hjälpa oss att arbeta tillsammans mot en lyckligare och hälsosammare värld. Men idag så sprids istället tankarna om hur vi i väst konsumerar och lever lyxliv – och är väldigt ”lyckliga” och framgångsrika.

Jag önskar istället att vi kunde använda detta till att ändra våra beteenden och hjälpa varandra till en mer rättvis och kärleksfull värld.

Men då till den stora frågan – vill vi ändra på hur vi har det? Och hur kan vi göra det?

Jag röstar för att vi gör det tillsammans.

Börja med att berätta för alla runt om kring er hur bra, fina och fantastiska ni tycker att de är. Oavsett hur stor deras tv är, eller vad de har för skor.

Det tycker jag! Eller är jag helt fel ute, håller ni med mig?

När jag själv skulle skriva om vad lycka var fastnade jag lite i skrivandet, så jag tog hjälp av en vän och frågade honom, vad är lycka för dig? Svaret var för fint för att inte visas för er andra!

”Jag skulle säga att jag känner som mest lycka när andra har det bra, tänker att det kan vara så enkelt som att plocka upp en liftare eller bara låta någon gå före helt utan anledning, för att man har ju faktiskt tid till det ibland, det känns värt att offra min egen situation om det kan göra någon annans lite bättre. Har alltid kännt lycka när andra har det bra:) kanske blev ett konstigt svar?

Som exempel, i lumpen så var en av dom bästa stunderna när man satt vakt mitt i natten, för visso var man ofta själv sjukt sliten, men när man hörde hur dom andra låg och snarkade, då satt jag typ och log för mig själv eftersom jag visste att fem andra sov gott och hade det bra. Då kunde man ta någon halvtimme extra vakt  åt någon man visste var extra sliten.

I övrigt så är jag nog allmänt lycklig för att jag tycker det känns så onödigt att vara grinig eller arg på något, typ bli arg för sena flyg, långa köer eller liknande. För så många roliga händelser och möten i livet har kommit från motgång att jag snarare blir sådär nervöst-nyfiken-lycklig när ett flyg blir sent, för antagligen kommer något helt oväntat hända, och så länge man möter det med ett leende så blir det oftast riktigt skoj.”/Mattias

Lycka är så himla svårt, vad är lycka egentligen? Det är när man mår som bäst kanske någon säger. Ja, när mår man som bäst då? Är det när man har familj och vänner som älskar en? Det kanske är när man har hittat kärleken? När någon älskar mig för den jag är? Kanske är det när jag får det där jobbet som tillåter mig att resa så mycket som jag vill, eller är lycka så enkelt som att få möjlighet att klättra, simma eller ta en promenad i skogen?

För mig är nog känslan av att lyckas det bästa som finns. Att lyckas uppnå det jag har drömt om och längtat efter, att efter många timmar och mycket möda äntligen vara i mål och känna ”Yes, I did it. Nothing can stop me now”.

Räcker det då? Är att lyckas det som krävs för att bli lycklig? Nej, jag tror inte det är tillräckligt. Jag menar, visst är jag lycklig i den stunden men det krävs nog något mer för att lyckan ska hålla i sig. Jag skulle vilja påstå att det finns två typer av lycka. Den ena är en överväldigande och intensiv känsla av ren och skär glädje. Som när man träffar bästa kompisen för första gången på väldigt länge. När man lyckas spika den där tentan man kämpat med. Eller när man äntligen, äntligen får åka på den där semestern man längtat efter.

Den andra typen av lycka utrycker sig inte lika starkt, utan är nog mer en känsla av välbehag och lugn. Att veta att jag har en familj och vänner som ställer upp för mig, att göra saker som jag tycker är kul och meningsfullt. Att kunna stanna upp i den annars stressiga vardagen, ta ett djupt andetag och se allt det goda med livet. Det gör mig lugn. Men det är först när jag har haft en dålig dag som välbehaget övergår till lycka. För det är inte förens man har dippat i eländets träsk som man inser hur bra man har haft det.

Lycka för mig, det är när jag inser vad som betyder mest för mig, att inte låta mig dras in i onda tankar utan istället inse hur lyckligt lottad jag faktiskt är som har en så fin familj och underbara vänner. Det är när jag lyckas inse att ”OLYCKA, YOU CAN´T STOP ME NOW”.

Lycka för mig är glädje. Och skratt. Och kärlek. Och välmående. Lycka är den där varma känslan i hjärtkrokarna. Lycka är att le trots att det inte finns någon egentlig anledning annat än att jag mår bra. Lycka är att vara nöjd med livet. Att veta att jag har människor runt mig som finns där för mig. Att veta att de också vet att jag finns där för dem, oavsett när. Att inte ta saker för givet och att njuta av det som händer just nu, just här.

Att dansa som en idiot på dansgolvet tillsammans med vänner och inte bry sig ett skit om hur det ser ut. Att gnugga sömnen ur ögonen, kliva ut ur tältet en frisk, solig morgon och mötas av en enastående vacker fjällvärld. Att i klumpig vintermundering starta ett snöbollskrig med bror och syster där skratten viner runt våra huvuden lika ofta som snöbollarnas missar. Att efter ett eftermiddagsdopp i havet sitta på varma klippor i sällskap av människor man älskar. Att tillsammans med familjen prata gamla minnen vi upprepat miljoner gånger förut, men fortfarande skrattar lika hjärtligt åt. Att sitta i varsitt soffhörn med mamma, helt tysta, båda försjunkna i sin respektive bok. Allt detta ger mig en känsla av välmående, en glädje över att just jag finns här och får uppleva just det här ögonblicket. Och man är bara så där rackarns glad och nöjd. Med allt.

Jag tycker att lyckans finaste egenskap är att den är smittsam. Den sprids liksom. Glädje förs vidare från en person till nästa. Skratt lockar till mer skratt. Och kärlek värmer de flesta själar. En människa som mår bra kommer också vilja göra det mesta för att få människor i sin omgivning att må bra. Och att ge glädje till andra är något som skapar glädje även hos givaren. Det är allt bra fina grejer det, människors fantastiska lyckokretslopp.

Bästa känslan som finns?

Jag läste någonstans, någon gång, någonting som någon sagt om lycka. Jag vill minnas att det stod "Lycka är att vara nöjd med det man har". Det kanske inte stod så. Men så har jag valt att uppleva lyckan och minnas den.

Jag har ofta känt att jag gått runt och väntat. Väntat på att något ska hända, på en ny värld. Jag har velat finna mig i ett annat sammanhang men inte kommit dit.

Vad jag väntat på? Ingen aning, men känslan har yttrat sig på massor av olika sätt.

Att veta var jag skulle kunna befinna mig, känslan av att vara på väg dit och känslan av bekräftelse i att faktiskt få vara med. Om bara någon ville höra av sig.

Känslan av eufori, skrattet som kan bubbla i flera timmar, bekräftelsen i att hamna på de där bilderna. Om någon bara ville ta upp en kamera.

Solen som värmde oss redan från april och drog ut alla människor på gräsmattor, bryggor och parkbänkar. Lyckan av våren, livet och ljuset som förenade oss. Om någon bara ville rycka mig tillbaka in i ljuset.

Men ingen hörde av sig. Kameran åkte aldrig fram. Solens strålar nådde aldrig in i mig. Jag stod kvar utanför.

Men när jag äntligen har något stimulerande att sysselsätta mig med behöver ingen dra in mig i ljuset igen. Upptäckten av nya, kreativa sidor och känslan av att göra något meningsfullt sköter det åt mig. Jag behöver inte befinna mig i händelsernas centrum för att känna mig tillfreds. En helkväll i soffan med fredagskrysset och mig själv som enda sällskap gör att jag sover gott. Jag behöver inte ta en runda på stan i hopp om att hitta en väg till ytlig tillfredsställelse i utbyte mot pengar. Den tiden lägger jag hellre på en skogspromenad i den friska höstluften.

Framför allt tillåter jag mig själv att känna lycka. Att få utlopp för den positiva energi jag får varje dag. Det blir jag lycklig av.

Jag tror att lyckan är en självförstärkande spiral, precis som olyckan. Hoppas ingenting bryter spiralen nu. För jag är nöjd med det jag har.

Jaha, då var det min tur att definiera ordet lycka. Jag tycker att det är väldigt svårt att säga exakt vad det innebär att vara lycklig och det är svårt att sätta fingret på vad exakt som gör en lycklig. Å andra sidan är detta inte så konstigt eftersom lycka handlar om en känsla vilka är helt individuella och varierar väldigt från person till person, jag tror därför att alla upplever lycka på olika sätt. Hos någon kanske känslan sätter sig i magen, en annan person känner lyckoruset i hjärtat och för någon kanske lyckan endast uttrycker sig i positiva tankar.

.

För att kunna sätta ord på vad som gör mig lycklig var jag tvungen att fråga mig själv det motsatta, vad gör mig olycklig eller ledsen? Jag kom ganska snabbt underfund med att det som gör mig mest olycklig är när jag har grälat med min bästa kompis eller när helt enkelt inte känner mig behövd eller omtyckt, känslan av att ha misslyckats som vän gör mig oerhört ledsen. Utifrån dessa resonemang kom jag fram till att det som gör mig lycklig är just mina nära och kära. Mina vänner tillsammans med min familj gör att jag känner en mening med livet, jag känner mig behövd och älskad. Denna känsla tycker jag absolut att man kan koppa till lycka – känner du ingen mening är det svårt att vara lycklig.

.

Sen finns det givetvis mer specifika saker som gör mig lycklig för stunden och som jag säkert skulle bli olycklig av att vara utan. Musik och träning är två vardagliga saker som jag garanterat skulle må dåligt av att vara utan. Att resa och upptäcka nya platser ger mig också en speciell tillfredsställelse och det ger mig en kick av lyckorus som gör att jag bara inte kan sluta le. Vidare har jag alltid älskat att vara ute i naturen och allra helst vid eller på vatten. Om känslan av att resa ger mig en kick av lycka ger naturen mig snarare ett lugn som gör att jag känner mig lycklig, jag blir varm i kroppen och att vara i naturen får mig att reflektera över livet och inse hur coolt det är att jag faktiskt är en del av ett så stort liv som planeten besitter. Sådana tillfällen brukar göra så att jag inser hur viktigt det är att ta vara på livet och visa mina hur mycket de betyder för mig. All stress brukar rinna av mig och jag inser att det viktigaste i livet är att kunna ge och känna kärlek. Kort sagt: delad glädje är dubbel glädje!

Lycka. Vilket svårt ord! Men att skratta det är lycka,  att skratta högt och fult, brukar få höra att jag ibland låter som långben. Kul. Men livet är ju fint, nästan hela tiden. Som när man kommer på sig själv att man går runt och har största leendet. Eller när man börjar skratta med sina kompisar och måste springa ut ur rummet för att man kan verkligen inte sluta skratta eller när man måste lägga sig i en hög på marken för att man inte får någon luft och magen gör ont av skrattanfallen. Eller att säga hej till busschaffören och få tillbaka världens största leende och känslan att idag, just idag är en himla fin dag.

Lycka är att få skratta högt och fult med min knasiga familj i en trång och varm bil för att alla äntligen är samlande påväg till ett bröllop och därför är vi extra dryga och ironiska för det är vår grej i min familj.

Lycka är att måla med fingerfärg en helt vanlig kväll för vad ska man annars hitta på, och killen man tycker om sitter bredvid och spårar lika mycket som jag. Eller när man vågar för första gången droppa ganska högt och man skriker högt av skräckblandad förtjusning och landar i hög i snön och börjar gapskratta och killen som man gillar tittar på för det var han som gjorde att jag vågade och han skrattar precis lika högt. Sånt är också fint.

Eller att krama om en vän som man inte sett på länge men att det inte spelar någon roll för att man är precis där man slutade för man förstår varandra så himla bra.

Lycka är när det känns i hela kroppen, att bli varm om hjärtat för att jag slås över vad mycket fint som finns just här just nu.

Åh, vad svårt det är alltså. Det här med lycka. När är jag lycklig? Vad gör mig lycklig? Jag blir så himla glad när jag får ta på mig min nya klänning som får mig att känna mig jättefin och bra. Fast den var jättedyr och risken att jag tröttnar på den rätt snart är himla stor. Men den gör mig glad ändå. Fast varför gör den det? Jag blir nog ännu lyckligare när jag är arg och får sitta med mina fina vänner och bara ösa ur mig allt jag stör mig på och allt som är fel med alla andra.  Att mina vänner då, trots att allt det jag säger är helt knasigt och knäppt, säger precis det jag vill höra just då och får mig att må bra igen. Eller när personen man gått och blivit kär i tittar en rakt in i ögonen och säger att man är bäst i hela världen och kramar en så att det känns i hela kroppen, då blir man himla lycklig. När man får sitta och spela spel med familjen på julafton och trots att det var mer än två decennier sedan man föddes är man ändå alltid yngst och får barnfrågorna i TP, vilket gör att man vinner nästan mest hela tiden. Det gör mig lycklig.

När skrattet bara bubblar i magen och inte går att stoppa. Då är jag nog som lyckligast. Och det kan faktiskt inte en klänning ge mig. Hur fin den än får mig att känna mig. Så, egentligen är det kanske väldigt, väldigt enkelt, det här med lycka.

Att få en ny bunt samlarbilder av idolerna Spice Girls. När pappa körde rally och det kittlade så härligt i magen för att det kändes som att man åkte bergochdalbana. Att göra sandlådan till en enorm bilbana. Utflykten till Liseberg med familjen och när åkbandet fästes runt handleden. Att få moppen när man fyllde 15. Snickra ihop en koja, för att sedan riva den och bygga upp den på nytt. Doften av mammas nybakade bullar eller att få en kram av någon man håller kär.

Men vad är lycka egentligen? Vem eller vad bestämmer vad som gör dig lycklig? Alla har vi olika bilder av vad som ger oss glädje. Vi vill med denna blogg diskutera, inspirera och ifrågasätta vad lycka är, och vilken form den tagit i dagens samhälle. Vad gör dig lycklig?