Vad gör Kristina lycklig?
Lycka. Vilket svårt ord! Men att skratta det är lycka, att skratta högt och fult, brukar få höra att jag ibland låter som långben. Kul. Men livet är ju fint, nästan hela tiden. Som när man kommer på sig själv att man går runt och har största leendet. Eller när man börjar skratta med sina kompisar och måste springa ut ur rummet för att man kan verkligen inte sluta skratta eller när man måste lägga sig i en hög på marken för att man inte får någon luft och magen gör ont av skrattanfallen. Eller att säga hej till busschaffören och få tillbaka världens största leende och känslan att idag, just idag är en himla fin dag.
Lycka är att få skratta högt och fult med min knasiga familj i en trång och varm bil för att alla äntligen är samlande påväg till ett bröllop och därför är vi extra dryga och ironiska för det är vår grej i min familj.
Lycka är att måla med fingerfärg en helt vanlig kväll för vad ska man annars hitta på, och killen man tycker om sitter bredvid och spårar lika mycket som jag. Eller när man vågar för första gången droppa ganska högt och man skriker högt av skräckblandad förtjusning och landar i hög i snön och börjar gapskratta och killen som man gillar tittar på för det var han som gjorde att jag vågade och han skrattar precis lika högt. Sånt är också fint.
Eller att krama om en vän som man inte sett på länge men att det inte spelar någon roll för att man är precis där man slutade för man förstår varandra så himla bra.
Lycka är när det känns i hela kroppen, att bli varm om hjärtat för att jag slås över vad mycket fint som finns just här just nu.
