Happy Happy

Lycka för mig är glädje. Och skratt. Och kärlek. Och välmående. Lycka är den där varma känslan i hjärtkrokarna. Lycka är att le trots att det inte finns någon egentlig anledning annat än att jag mår bra. Lycka är att vara nöjd med livet. Att veta att jag har människor runt mig som finns där för mig. Att veta att de också vet att jag finns där för dem, oavsett när. Att inte ta saker för givet och att njuta av det som händer just nu, just här.

Att dansa som en idiot på dansgolvet tillsammans med vänner och inte bry sig ett skit om hur det ser ut. Att gnugga sömnen ur ögonen, kliva ut ur tältet en frisk, solig morgon och mötas av en enastående vacker fjällvärld. Att i klumpig vintermundering starta ett snöbollskrig med bror och syster där skratten viner runt våra huvuden lika ofta som snöbollarnas missar. Att efter ett eftermiddagsdopp i havet sitta på varma klippor i sällskap av människor man älskar. Att tillsammans med familjen prata gamla minnen vi upprepat miljoner gånger förut, men fortfarande skrattar lika hjärtligt åt. Att sitta i varsitt soffhörn med mamma, helt tysta, båda försjunkna i sin respektive bok. Allt detta ger mig en känsla av välmående, en glädje över att just jag finns här och får uppleva just det här ögonblicket. Och man är bara så där rackarns glad och nöjd. Med allt.

Jag tycker att lyckans finaste egenskap är att den är smittsam. Den sprids liksom. Glädje förs vidare från en person till nästa. Skratt lockar till mer skratt. Och kärlek värmer de flesta själar. En människa som mår bra kommer också vilja göra det mesta för att få människor i sin omgivning att må bra. Och att ge glädje till andra är något som skapar glädje även hos givaren. Det är allt bra fina grejer det, människors fantastiska lyckokretslopp.

Bästa känslan som finns?

Jag läste någonstans, någon gång, någonting som någon sagt om lycka. Jag vill minnas att det stod "Lycka är att vara nöjd med det man har". Det kanske inte stod så. Men så har jag valt att uppleva lyckan och minnas den.

Jag har ofta känt att jag gått runt och väntat. Väntat på att något ska hända, på en ny värld. Jag har velat finna mig i ett annat sammanhang men inte kommit dit.

Vad jag väntat på? Ingen aning, men känslan har yttrat sig på massor av olika sätt.

Att veta var jag skulle kunna befinna mig, känslan av att vara på väg dit och känslan av bekräftelse i att faktiskt få vara med. Om bara någon ville höra av sig.

Känslan av eufori, skrattet som kan bubbla i flera timmar, bekräftelsen i att hamna på de där bilderna. Om någon bara ville ta upp en kamera.

Solen som värmde oss redan från april och drog ut alla människor på gräsmattor, bryggor och parkbänkar. Lyckan av våren, livet och ljuset som förenade oss. Om någon bara ville rycka mig tillbaka in i ljuset.

Men ingen hörde av sig. Kameran åkte aldrig fram. Solens strålar nådde aldrig in i mig. Jag stod kvar utanför.

Men när jag äntligen har något stimulerande att sysselsätta mig med behöver ingen dra in mig i ljuset igen. Upptäckten av nya, kreativa sidor och känslan av att göra något meningsfullt sköter det åt mig. Jag behöver inte befinna mig i händelsernas centrum för att känna mig tillfreds. En helkväll i soffan med fredagskrysset och mig själv som enda sällskap gör att jag sover gott. Jag behöver inte ta en runda på stan i hopp om att hitta en väg till ytlig tillfredsställelse i utbyte mot pengar. Den tiden lägger jag hellre på en skogspromenad i den friska höstluften.

Framför allt tillåter jag mig själv att känna lycka. Att få utlopp för den positiva energi jag får varje dag. Det blir jag lycklig av.

Jag tror att lyckan är en självförstärkande spiral, precis som olyckan. Hoppas ingenting bryter spiralen nu. För jag är nöjd med det jag har.

Jaha, då var det min tur att definiera ordet lycka. Jag tycker att det är väldigt svårt att säga exakt vad det innebär att vara lycklig och det är svårt att sätta fingret på vad exakt som gör en lycklig. Å andra sidan är detta inte så konstigt eftersom lycka handlar om en känsla vilka är helt individuella och varierar väldigt från person till person, jag tror därför att alla upplever lycka på olika sätt. Hos någon kanske känslan sätter sig i magen, en annan person känner lyckoruset i hjärtat och för någon kanske lyckan endast uttrycker sig i positiva tankar.

.

För att kunna sätta ord på vad som gör mig lycklig var jag tvungen att fråga mig själv det motsatta, vad gör mig olycklig eller ledsen? Jag kom ganska snabbt underfund med att det som gör mig mest olycklig är när jag har grälat med min bästa kompis eller när helt enkelt inte känner mig behövd eller omtyckt, känslan av att ha misslyckats som vän gör mig oerhört ledsen. Utifrån dessa resonemang kom jag fram till att det som gör mig lycklig är just mina nära och kära. Mina vänner tillsammans med min familj gör att jag känner en mening med livet, jag känner mig behövd och älskad. Denna känsla tycker jag absolut att man kan koppa till lycka – känner du ingen mening är det svårt att vara lycklig.

.

Sen finns det givetvis mer specifika saker som gör mig lycklig för stunden och som jag säkert skulle bli olycklig av att vara utan. Musik och träning är två vardagliga saker som jag garanterat skulle må dåligt av att vara utan. Att resa och upptäcka nya platser ger mig också en speciell tillfredsställelse och det ger mig en kick av lyckorus som gör att jag bara inte kan sluta le. Vidare har jag alltid älskat att vara ute i naturen och allra helst vid eller på vatten. Om känslan av att resa ger mig en kick av lycka ger naturen mig snarare ett lugn som gör att jag känner mig lycklig, jag blir varm i kroppen och att vara i naturen får mig att reflektera över livet och inse hur coolt det är att jag faktiskt är en del av ett så stort liv som planeten besitter. Sådana tillfällen brukar göra så att jag inser hur viktigt det är att ta vara på livet och visa mina hur mycket de betyder för mig. All stress brukar rinna av mig och jag inser att det viktigaste i livet är att kunna ge och känna kärlek. Kort sagt: delad glädje är dubbel glädje!

Lycka. Vilket svårt ord! Men att skratta det är lycka,  att skratta högt och fult, brukar få höra att jag ibland låter som långben. Kul. Men livet är ju fint, nästan hela tiden. Som när man kommer på sig själv att man går runt och har största leendet. Eller när man börjar skratta med sina kompisar och måste springa ut ur rummet för att man kan verkligen inte sluta skratta eller när man måste lägga sig i en hög på marken för att man inte får någon luft och magen gör ont av skrattanfallen. Eller att säga hej till busschaffören och få tillbaka världens största leende och känslan att idag, just idag är en himla fin dag.

Lycka är att få skratta högt och fult med min knasiga familj i en trång och varm bil för att alla äntligen är samlande påväg till ett bröllop och därför är vi extra dryga och ironiska för det är vår grej i min familj.

Lycka är att måla med fingerfärg en helt vanlig kväll för vad ska man annars hitta på, och killen man tycker om sitter bredvid och spårar lika mycket som jag. Eller när man vågar för första gången droppa ganska högt och man skriker högt av skräckblandad förtjusning och landar i hög i snön och börjar gapskratta och killen som man gillar tittar på för det var han som gjorde att jag vågade och han skrattar precis lika högt. Sånt är också fint.

Eller att krama om en vän som man inte sett på länge men att det inte spelar någon roll för att man är precis där man slutade för man förstår varandra så himla bra.

Lycka är när det känns i hela kroppen, att bli varm om hjärtat för att jag slås över vad mycket fint som finns just här just nu.

Åh, vad svårt det är alltså. Det här med lycka. När är jag lycklig? Vad gör mig lycklig? Jag blir så himla glad när jag får ta på mig min nya klänning som får mig att känna mig jättefin och bra. Fast den var jättedyr och risken att jag tröttnar på den rätt snart är himla stor. Men den gör mig glad ändå. Fast varför gör den det? Jag blir nog ännu lyckligare när jag är arg och får sitta med mina fina vänner och bara ösa ur mig allt jag stör mig på och allt som är fel med alla andra.  Att mina vänner då, trots att allt det jag säger är helt knasigt och knäppt, säger precis det jag vill höra just då och får mig att må bra igen. Eller när personen man gått och blivit kär i tittar en rakt in i ögonen och säger att man är bäst i hela världen och kramar en så att det känns i hela kroppen, då blir man himla lycklig. När man får sitta och spela spel med familjen på julafton och trots att det var mer än två decennier sedan man föddes är man ändå alltid yngst och får barnfrågorna i TP, vilket gör att man vinner nästan mest hela tiden. Det gör mig lycklig.

När skrattet bara bubblar i magen och inte går att stoppa. Då är jag nog som lyckligast. Och det kan faktiskt inte en klänning ge mig. Hur fin den än får mig att känna mig. Så, egentligen är det kanske väldigt, väldigt enkelt, det här med lycka.