Happy Happy

Åh, vad svårt det är alltså. Det här med lycka. När är jag lycklig? Vad gör mig lycklig? Jag blir så himla glad när jag får ta på mig min nya klänning som får mig att känna mig jättefin och bra. Fast den var jättedyr och risken att jag tröttnar på den rätt snart är himla stor. Men den gör mig glad ändå. Fast varför gör den det? Jag blir nog ännu lyckligare när jag är arg och får sitta med mina fina vänner och bara ösa ur mig allt jag stör mig på och allt som är fel med alla andra.  Att mina vänner då, trots att allt det jag säger är helt knasigt och knäppt, säger precis det jag vill höra just då och får mig att må bra igen. Eller när personen man gått och blivit kär i tittar en rakt in i ögonen och säger att man är bäst i hela världen och kramar en så att det känns i hela kroppen, då blir man himla lycklig. När man får sitta och spela spel med familjen på julafton och trots att det var mer än två decennier sedan man föddes är man ändå alltid yngst och får barnfrågorna i TP, vilket gör att man vinner nästan mest hela tiden. Det gör mig lycklig.

När skrattet bara bubblar i magen och inte går att stoppa. Då är jag nog som lyckligast. Och det kan faktiskt inte en klänning ge mig. Hur fin den än får mig att känna mig. Så, egentligen är det kanske väldigt, väldigt enkelt, det här med lycka.