Om behov och begär, del 1
"Lite mat och ett hem, ett glas vin och en vän". Må vara att det är töntigt att citera Winnerbäck men den här meningen fyller mig med ett lugn och en trygghet.
Det är inget moraliserande över våra grundläggande behov han vill förmedla, Lasse. Inte jag heller. Men jag skulle vilja reflektera kring vad ett behov är och när även det vi uppfattat som ett överflödigt begär blir ett behov.
"…ett glas vin och en vän". Trots lyckan jag kan känna av den där första avlägsna dimman efter ett halvt glas vin är det ingenting jag behöver. Inte för min överlevnads skull och kanske inte för mitt välbefinnandes skull. Men för att det är trevligt, smakar gott och sätter den där lilla guldkanten på tillvaron.
Sen är jag ju svag för sötsaker. När jag var yngre var det lite förbjudet, absolut ingenting som hörde vardagen till och jag kunde gå och längta en hel vecka efter en viss dag då jag bestämt mig för att köpa lördagsgodis eller baka en kaka. Nu för tiden är jag ganska liberal på den fronten och kan ge mig själv lördagsgodis sju dagar i veckan om jag vill. Det har omärkligt smugit sig in i min vardag och gett min hjärnas belöningscentrum uppfattningen att socker är något jag behöver för att överleva.
Dumma socker.
Det ger en snabb kick av lycka och darriga händer men sänker humöret lika snabbt efteråt. Då är man där nere igen. Eller så tar man en kaka till och håller sig där uppe.
Ungefär som när man känner sig lite nere och tar en runda på stan, går in på Monki-rean och lägger ytterligare ett linne till samlingen som redan har ont om plats i garderoben. Det ser ju så rätt ut när det sitter på. Men efter nån timme har man glömt vad som var så speciellt med det.
Jag undrar vad som hände. När blev jag sockerberoende och när blev vårt samhälle prylberoende? Jag har inte träffat någon som anser sig bli lycklig av fler och fler prylar, förutom just de där speciella sakerna man gått runt och tänkt på och kan glädjas åt länge. Precis som den där kakan man lägger ner kärlek i och långsamt njuter en bit av.
En, sa jag.
För just där, på en härligt lagomt måttlig nivå tror jag att lyckan är närvarande. Utöver vad mitt sunda förnuft säger finns det även omfattande undersökningar som säger ungefär samma sak. Några exempel finns att hitta i ekonomen Tim Jacksons Välfärd utan tillväxt; han presenterar bland annat en graf som visar förhållandet mellan människors inkomst och grad av livstillfredsställelse. Grafen visar att människors grad av lycka tycks öka med inkomsten upp till en viss nivå. Siffrorna är inte det väsentliga här, utan det faktum att kurvan efter en viss inkomstnivå planar ut, där människor tjänar mer och mer pengar utan att må bättre.
Vad har då dessa begär för betydelse för lyckan? Vad är lycka förutom lite mat och ett hem?
Skriv och berätta vad du tänker. Och hoppas du har en fin söndag.
