Hanna och lyckan

Hennes namn är Hellquist, Hanna Hellquist.

 

Fina, underbara och alldeles förträffliga Hanna. Den där kvinnan som säger vad hon tycker och gör det på ett sådant ärligt och härligt sätt att det är svårt att inte falla pladask för hennes fina själ. Tog jag i lite för mycket nu? Nej. Hon är fantastique. Punkt och slut.

 

När vi i uppstarten av bloggen pratade om dess innehåll diskuterades det ivrigt om olika intressanta människor vi tyckte det skulle vara trevligt att prata med utifrån perspektivet lycka. Hannas namn nämndes tidigt i och med hennes, relativt nyligen, tv-sända program Jakten på lyckan hade visats. Perfekt tänkte vi. Henne vill vi ha!

 

Jakten på lyckan är ett program som sändes på SVT under våren 2011. I det följer vi Hanna i hennes försök att ta reda på vad som gör oss lyckliga och om det är något vi kan lära oss att bli. I sin jakt på kunskap reser hon runt i Sverige för att prata med olika människor om deras syn på och tankar kring vad som gör dem lyckliga.  Och för de som inte känner till Ms. Hellquist sedan tidigare, är Jakten på lyckan inte det enda Hanna har gjort i den mediala sfären. Hon har ett jobb på P3 där lyssnare varje vardagsmorgon kan höra hennes röst, tillsammans med Martina Thun och Kodjo Akolor, i det populära Morgonpasset. Hanna är även krönikör för tidningen Dagens Nyheter.

 

Så, med den gedigna bakgrunden, att ha fått möjligheten att undersöka lycka på så nära håll, vem hade kunnat vara en bättre person att prata med? Inte många tyckte vi och startade en mailkonversation med Hanna som utmynnande i följande frågor och svar:

 

Lycka är ju ett otroligt stort begrepp så därför undrar vi om du, Hanna, kan nämna tre ord med vilka du förknippar  lycka.

Djur, kärlek och trygghet.

 

Hur kom det sig att du valde att göra tv-programmet Jakten på lyckan?

Jag ansåg att det skulle vara roligt att granska lyckoindustrin, och spännande att prova på teve. Jag har ju jobbat med radio så länge så jag ville testa ett annat medium.

 

Skulle du vilja vara lycklig jämt och ständigt? Varför, varför inte?

Spontant säger jag JA. Vem vill inte vara lycklig JÄMT? Men frågan är om det går, om man kan känna lycka utan att känna sorg eller olycka, eller för all del likgiltighet. Det tror jag inte. Så svaret får väl bli nej, för det är den enda förutsättning att kunna känna lycka ibland.

 

Kloka ord från en klok kvinna!

 

Ps. Hanna, vi älskar dig! Ds.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0